Tack och lov för en beskrivande och balanserad krönika som denna. Jag vill inte ensidigt läsa om andras åsikter om det ena och det andra utan få en heltäckande beskrivning av verkligheten på goda grunder. Skräckexemplet är förstås DN med ”underbarnet” Wolodarski i spetsen och deras agendajournalistik, journalister som framför sina egna åsikter betackar jag mig för. Borde de inte vid det här laget förstå, att med hjälp av nätet, är vi ganska många som genomskådar deras aktivism och därför vänder MSM ryggen?
Man skulle kunna tro att mediernas politisering är ett nutida fenomen, inte olikt vad som skett med våra myndigheter. Så är det emellertid inte. Tidningarna är politiskt nischade i stort sett redan från början. När den första svenska tidningen, Ordinari Post Tijdener, gavs ut 1645, var det en propagandaskrift, startad av drottning Kristina i samråd med Axel Oxenstierna. Den bytte senare namn till Post- och Inrikes Tidningar. Aftonbladet, som grundades 1830, var en liberal tidning. De socialdemokratiska tidningar som kom i början av 1900-talet startades av partiet.
Under större delen av 1900-talet fanns det lokala tidningar i en helt annan utsträckning än nu och chefredaktörerna var nästan alltid politiskt engagerade. Så sent som 1970 satt 40 procent av Sveriges chefredaktörer med i kommunfullmäktige.
Journalister gillar att se sig själva som den tredje statsmakten. Den första makten är regeringen, den andra riksdagen och medierna den tredje, med den…
Visa originalinlägg 1 561 fler ord
Svenska krusbär 